När du blir chef över dem som var dina kollegor i går

Det finns en situation som nästan alla som blivit chef internt känner igen, men som sällan diskuteras öppet: dagen då du blir chef över dem som var dina kollegor i går.

I går åt ni lunch tillsammans och klagade på samma beslut. I dag är det du som fattar besluten. Ingen säger något om det. Men alla märker det.

Det som ofta händer de första månaderna är inte öppna konflikter. Det är tystnad. Den kollega som också sökte tjänsten svarar lite kortare på mejl. Skämten i fikarummet tystnar när du kommer in. Någon som tidigare kom till dig med problem går nu förbi din dörr. Och du själv börjar undvika vissa samtal, eftersom de känns för laddade för att ta.

Det här ser likadant ut oavsett bransch. Ingenjören som blir teamchef, sjuksköterskan som blir avdelningschef, läraren som blir rektor, handläggaren som blir enhetschef. Ju starkare gemenskapen var innan, desto tyngre blir det osagda efteråt.

Varför blir det så? En del av svaret är att ingen har pratat om rollbytet. Organisationen meddelade befordran, men ingen hjälpte gruppen att förstå vad som förändrats och vad som är sig likt. Så varje person fyller i tomrummet med egna tolkningar. "Nu tror hon att hon är något." "Nu kan jag inte säga vad jag tycker längre." "Nu litar de inte på mig."

En annan del är att den nya chefen ofta försöker vara både kollega och chef samtidigt. Det brukar sluta med att man varken är det ena eller det andra. Beslut skjuts upp för att ingen ska bli sur. Feedback blir så försiktig att den inte når fram. Och det som inte sägs växer.

Det som brukar hjälpa är överraskande enkelt, men sällan lätt. Att säga det uppenbara högt tidigt: "Det här är nytt för oss alla. Jag kommer att behöva fatta beslut som inte alla gillar, och jag vill att ni säger till när något skaver i hur jag gör det." Att ta det enskilda samtalet med den som också sökte tjänsten, i stället för att hoppas att det går över. Och att ge feedback i tid, medan den fortfarande handlar om en händelse och inte om en relation.

Det kräver också något av organisationen. Den som befordras från en expertroll behöver stöd i själva rollbytet, inte bara en ny titel och ett nytt ansvar. Annars blir det upp till den nya chefen att på egen hand lista ut hur man går från "en av oss" till "den som bestämmer", mitt i vardagen.

Tystnad i en grupp är sällan neutral. Den är oftast en konflikt som ännu inte fått ord.

Hur hanterade du, eller din chef, övergången från kollega till chef? Vad hade du önskat att någon sa högt de första veckorna?